Hade det här inlägget här förut, sen flyttade jag det till min andra blogg när det här skulle bli en blogg för Stella. Ska ta bort den andra bloggen helt och hållet så därför flyttar jag tillbaka det igen. Många har säkert läst det, men andra inte. Läs, om du inte gjort det. För Gud är awesome. (: 
 
"Är du frälst?" "Varför?" "Hur tänker du?" "Du är hjärntvättad" "Det är ju bra att du tror på något i alla fall" "Du är schizo. Jesus finns inte" "Men vad lättlurad du är" OCH SÅ VIDARE. Det är ungefär den responsen jag får när jag talar om för folk att jag är frälst. Och därför vill jag berätta vad som hände med mig, hur det kom sig att just jag blev frälst och mitt liv före jag mötte Jesus. Det kommer bli ett långt inlägg, men det tar bara en 5 minuter att läsa, så jag hoppas ändå på att ni kan ge mig dom minutrarna av ert liv. 
 
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag vet bara att jag vill få ur mig min "historia" haha. För nu är jag så glad och upprymd så det känns som jag ska explodera eftersom Jesus är så otroligt underbar så det finns inte. Nu kom jag av mig lite. Men iaf. Jag har alltid varit blyg av mig. Ända sedan jag var liten och jag var VÄRLDENS största mammagris. De veckor jag var hos pappa längtade jag så mycket efter mamma att jag började gråta på kvällarna. Ja, ni fattar grejen. Mamma var alltid med mig när jag gjorde nya grejer osv. Det ledde ju till att jag hellre var med mamma än träffade nytt folk, så när jag började skolan kände jag ingen. Jag hade en vän som jag umgicks med när jag började skolan, men hon hittade ganska snabbt andra vänner. Började umgås med Jannica. En av de bästa människor jag träffat. Förstår inte hur jag hade klarat mig utan henne under den tiden. Men Jannica flyttade till Singapore, så jag blev ensam. Umgicks med några, och då var allt lugnt. Men nu i efterhand förstår jag att jag var utfryst eller mobbad. Kalla det vad ni vill. Folk snackade skit, var falska.. ja ni vet ju faktiskt hur tjejer är. 
 
Men jag överlevde grundskolan, trots att jag var ensam. Förstår inte ens hur jag orkade ta mig igenom hela skolan. Jag började iaf gymnasiet. Och där försökte jag verkligen att hitta nya vänner. Anna och Issa hittade jag. Och båda två är personer jag verkligen trivs med och bryr mig mkt om. Tre mysiga år hade vi där. Berga var en trygghet. Men samtidigt var det ändå press på att få bra betyg osv. Så redan där började jag bli stressad, fast ganska unermedvetet. Det var också på Berga jag träffade Stella. Jag tyckte inte om den hästen i början! Fråga inte varför. Men jag tror det hade med att göra att alla andra tyckte så mycket om henne för hon var så fin. Men med tiden växte det där bandet mellan oss, och aldrig hade jag varit i närheten av en sån häst som jag trivts så bra med. Men, redan i tvåan började jag oroa mig för hur det skulle bli när jag slutade. Jag skulle förlora ännu en trygghet i mitt liv och den enda häst jag någonsin trivts ihop med. Detta blev ännu ett stort stressmoment i mitt liv.
 
När gymnasiet tog slut flyttade jag till Luleå för att plugga till sjuksköterska. Något som jag inte alls tänkte igenom. Kände ingen, hade ingenstans att bo egentligen (Tack Angelica för att jag fick bo hos er. <3 ) och ja. Allt var ogenomtänkt. Det ledde ju till att jag kände mig väldigt pressad på att hitta nya vänner, att hitta någon sorts trygghet i mitt liv. Jag fann inte det. Och att inte ha någon trygghet, samtidigt som det är stor press på tentor osv resulterar inte i något bra. Jag blev så stressad att det ledde till att jag fick panikångest. Och tro inte att ni vet vad det är om ni inte fått det. Pulsen går upp, det känns som halsen snörs ihop, fngrarna domnar, huvudet snurrar och det svartnar framför ögonen. Du svettas/fryser om vartannat och benen känns tunga samtidigt som du vill springa långt därifrån. Det känns som om du ska dö, rätt och slätt. Det här hände mig, bara jag var tvungen att gå och handla/prata med någon. Sa någon hej snurrade det i huvudet så jag knappt kunde stå. Jag hörde knappt vad folk sa om de fortsatte prata med mig för jag var så koncentrerad på att överleva. Så det var bara ta mitt pick och pack och åka hem igen.
 
Jag blev bättre. Var hemma ett tag och då började jag umgås med Susanna. Jag vet nu att det var mycket tack vare henne som jag blev bättre. Jag tänkte på annat när jag var med henne. Fast det vi gjorde ledde till ännu mer besvär. Vi söp en del. Vi var ganska mycket i farosonen tror jag. Fick vi inte alkohol en helg blev helgen förstörd. Vi tiggde fester på gatan bara för att kunna bli fulla. Ja, ni fattar. Många har säkert varit där själva. Men ja. Av någon anledning slutade vi umgås på vintern. Jag fick jobb och hade inte riktigt tid att umgås med folk längre. (Nu är jag glad för det. Vill inte tänka på vart jag hade varit om jag fortsatt dricka). Samtidigt började det gå sämre för mig igen. Panikångesten började komma tillbaka. Vilket jag ignorerade. Det var väldigt dunmt. Sa inte till någon om hur jag var/vad som hände. Tyckte ju bara att det var jag som var konstigt som inte kunde umgås med folk utan att få panik. Att jag inte sa något eller gjorde något åt mina problem gjorde ju saken bara ännu värre, såklart. Drogs mer och mer ner i mörkret och tillslut gick det så långt att jag inte ens kunde gå utanför dörren för jag var rädd att någon skulle gå förbi mig. Jag tålde inte att folk tittade på mig, att dom pratade med mig osv. Jag trodde att dom tänkte illa om mig. Dömde mig, helt enkelt. När jag var bland folk (även vänner) tänkte jag alltid på hur jag satt för att jag inte skulle se fet och ful ut. Jag öppnade aldrig munnen för att prata med såna jag bara kände lite/eller i stora grupper (stora grupper = 3 pers) för jag var rädd att jag skulle låta konstig eller att folk skulle tycka det jag sa lät helt befängt. 
 
Och det ena leder ju till det andra. jag blev stressad för minsta lilla, social fobi som ledde till depression. Riktig sån alltså. Inga små doser då och då. Kände mig värdelös, hade ingenting att leva för, så fort vänner pratade med andra var jag säker på att dom hatade mig och inte ville umgås med mig mer än nödvändigt. Jag var säker på att folk tyckte jag var irriterande och ständigt ivägen när jag jobbade/umgicks osv eftersom jag bara satt och tog plats och aldrig sa något. Därför ville jag inte träffa nytt folk. Jag satt här och gjorde ingenting. Började träffa läkare, kurator och sjukgymnast. Tydligen hade det gått så långt så dom tyckte jag skulle börja med antidepressiv. Och jag har varit väldigt anti mot medeiner så jag vägrade ju ta den först. Jag och kuratorn satt och pratade om det i nästan två timmar. Och tillslut började jag ta den. Men inte blev det bättre för det inte. 
 
Nej, snarare tvärtom. För min närmsta vän skrev att hon blivit frälst. Jag blev arg. Väldigt arg. haha. Det kändes som att det enda jag brydde mig om nu togs ifrån mig, eftersom hon bara pratade om Jesus och hur glad hon var. Det lät ju bara befängt. Att hon kunde vara botad från sina problem (vill inte skriva problemen hon hade utan att ha frågat om lov) betydde ju bara att hon egentligen inte hade problem. Så tänkte jag. Allt blev ännu värre ja. Jag grät typ.. 24/7. haha! Jag var verkligen anti. Jag trodde inte alls på någon Gud. Varför skulle han finnas när mitt liv var så piss? Varför hade han inte gjort något åt det då? Ja. Så tänkte jag då. :) Men sen la sig ilskan. Och jag tyckte det var coolt att hon blivit frälst. Fast JAG skulle ju aldrig bli det. Nej. Det var inget jag planerade. 
 
Susanna pratade inte mer om Jesus, hon märkte väl att jag inte var intresserad. Det gick väl kanske tre veckor. Okej.. nu kommer det bli svårt att förklara. HAHA. Men heeelt plötsligt kändes det som att det typ.. brann, i bröstet på mig. Vart känslan kom ifrån fattade jag inte först. Men jag kände en stor dragning till att lyssna på lovsånger. Tänkte helt random på Jesus som jag knappt tänkt på alls under mitt 21-åriga liv. Så jag började lyssna, och den där elden i bröstet blev starkare. Jag kände mig frustrerad, fast på ett underbart sätt. Kände mig hel, varm och trygg. Jag förstod på bara en stund att jag mött Jesus. Att Han sträckte ut sin hand mot mig och bad mig gå hans väg. Jag visste inte vad jag skulle göra. För den där känslan jag fick, det är ingen känsla som bara går att ignorera. Den upprymmer hela dig, värmer dig, får dig att känna sig stark. Asså.. det går verkligen inte att beskriva. Jag kände bara att jag ville ha MER. Jag ville ha MER av den där känslan i mig. Jag gick och la mig iaf, och trodde att den där känslan skulle vara borta dagen därpå, men icke. haha. Kände samma dragning, samma längtan som dagen innan. Så jag fortsatte lyssna på lovsånger, läste en massa om Jesus på internet och sånt. Tre dagar. Sen kunde jag inte stå emot längre. Jag satt och tvekade i nästan tre timmar. Darrade faktiskt innan jag bad. Det var som ett motstånd som fick mig att inte kunna öppna munnen och be. Men sen gjorde jag det. Och redan vid första stavelsen kände jag mig såååå mycket lättare. 
 
Och det är något jag inte ångrat. För när jag välkomnade Jesus i mitt liv förändrades ALLT. ALLT som ni läst om nu var som BORTBLÅST. Precis allt. Alltså, känslan över att kunna gå ut, och bara säga "hej" till en random människa, vet ni hur underbar den är? HAHA! Med Jesus i mitt liv blev allt lättare. Nu känner jag mig trygg, älskad och FRI. Det går verkligen inte att förklara, men om Jesus kan komma och omvända en person som mig, som inte trodde ett skvatt på Honom, kan han hjälpa vem som helst. Medicinerna slutade jag med på en gång, kanske ska tilläggas också. Och jag är så GLAD för att han kom till mig. I efterhand fick jag reda på att Susanna och en vän till henne bett för mig som små galningar. Det tackar jag dom för nu. Och mest av allt tackar jag HERREN för att han KOM till mig. För att han besvarade deras bön och räckte ut sin hand till mig. Ni förstår verkligen inte hur otroligt underbart det är. 
 
Jag förstår inte heller hur folk kan komma och säga att han inte finns när jag berättar om mitt liv. Speciellt inte folk som VET hur anti jag var. Jag pratade såååå mkt skit och frälsta människor, tyckte dom var helt dumma i huvudet som kunde tro på något "påhittad gubbe". Hur ledsen jag var för Susanna blivit frälst. haha. Ännu mer ledsen blir jag att folk som har det svårt förnekar att han finns. DET FINNS ETT BÄTTRE LIV!! Jag vet det, för jag har fått det. Tack vare Jesus. Han är verkligen helt underbar och awesome på alla sätt och vis. Jag älskar Jesus av hela mitt hjärta. Vad ni än tror/tänker/tycker om mig för att jag gör det så bryr jag mig inte. Det är Jesus som gäller för mig och så kommer det vara i all evighet för mig. 
 
Men SJÄLVKLART är inte livet en dans på rosor för att jag har välkomnat Jesus i mitt liv. Det har han aldrig lovat. Däremot, har han lovat att han alltid är med mig. Även i mina mörka stunder kan jag vända mig till honom. Och det tackar jag Honom för.
 
Ska inte skriva mer nu. Har fått ur mig det jag var tvungen att få ur mig. Hoppas det var NÅGON som orkade läsa iaf.