Igår på väg hem från jobbet så hörde jag något som gjorde mig rädd. Och väldigt ledsen. Det var två, tre alkisar som åkte tåget. Tror dom var uteliggare. Och som folk  vet så kan dom prata högt ibland. Och det gjorde dom nu. Alla vänder sig om och stirrar, såklart. Trots att alla vet precis vem det är som skriker. Så hör jag en kvinna/tant whatever från sätet mitt emot mig snacka med sin vän. Säger att dom heter 1 och 2. 
  
1 & 2: Skrattar åt dom påverkade människorna
2: Men egentligen är det ju synd om dom. 
1: Va? NEJ! Det där får dom stå för själva. Dom själva som satt sig i den sisten och då får dom skylla sig själva. Dom har ett val att lägga pengarna på sprit eller boende så dom får helt och hållet skylla sig själva! Min mamma var alkoholist, min pappa var alkoholist men JAG är inte det! jag valde att inte vara det!
2: .......
-tåget stannar och dom berusade går av-
1: YES!!!!! 
 
Jag började seriöst nästan att gråta. Var finns kärleken och empatin för medmänniskorna? Visst att människor är ego, men jag visste faktiskt inte att det gått såhär långt. Och att människor kan tro att alkoholist är något man väljer att bli......Det gör ONT i mig. Seriöst. Jag vet flera stycken som haft stora och grova missbruksproblem. Har hört deras livsberättelser och jag ser verkligen inte någon anledning till att dom skulle ha valt att bli alkoholister. Om det var ett val dom gjorde, tror folk då seriöst att dom skulle välja att bo på plattan då? 
 
Jag ville gå fram till den där kvinnan och berätta om dom jag känner, men tåget närmade sig sin slutstation så jag hann inte. Men jag tror inte att det var meningen att jag skulle göra det heller. Jag tror det handlade om att Jesus skulle visa mig hur människor kan tänka. Hur lite en del människor kan bry sig och hur mycket vi som Guds folk behövs här.
 
Innan jag blev frälst brydde jag mig inte alls om uteliggare. Gav dom knappt en blick. Såg ner på dom när dom låg på centralen. Ja, jag är ganska säker på att dom flesta som besöker min blogg känner igen sig. Men nu, när jag ser någon ensam sitta på centralen, med en sliten ryggsäck, trasiga kläder och utan någon som bryr sig om att dom ligger där. Det är helt sjukt vad jag fylls av kärlek. Dock har jag aldrig vågat gå fram. Det är som en spärr. Inte att jag inte vågar, det är mer att jag inte vet vad jag ska säga. Så jag bad till Gud att han skulle ge mig kraft, och hjälpa mig att våga. Och idag när jag väntade på bussen, kom det fram en karl. Frågade om jag kunde köpa kaffe åt honom, vilket jag självklart gjorde. Hela han lös upp. Verkligen sken och sa flera gånger att jag var så snäll så snäll. hahaha. Jag tror att jag jag blev gladare än han över den där kaffekoppen haha. För den händelsen har på något sätt öppnat den där spärren lite. Nu ska den sprängas bort helt och hållet. 
 
Jag har gjort videon. Min första haha. Så vänta er inte mkt. Lär göra fler. Var lite kul.