Det är riktigt mysigt att bo på internat faktiskt. När man väl vågar kika ut från sin lilla trygga puppa. Igår var jag och Johanna på Hillsong. Var riktigt bra predikan. På engelska också, men det var bara kul. Handlade om att vi ska våga vara frön. Våga ta det där steget som vi vill ta men inte vågar ta riktigt. Vi måste våga gå på vattnet som Petrus, som Ray (han som predikade) sa. Våga tro att Jesus hjälper oss. 
Det är riktigt skönt att ha börjat komma igång att gå på möten igen! Har tyvärr blivit ett uppehåll under sommaren. 
 
Men iaf. När vi kom tillbaka så åt vi och sen samlades typ halva internatet på övervåningen. Hög musik, kakor på bordet, othellospel i ett hörn och ett 1000 bitars pussel som vi hjälps åt med. hahaha. Skönt att bara sitta och vara. Sen är ju inte jag den som hörs mest när det är så många runt mig, men jag tror och hoppas att jag kommer slappna av runt folket med tiden. För jag är trött på att vara den tysta lilla tjejen som aldrig säger något. Och jag vägrar hamna där igen. 
 
Höll andakten idag på morgonen i klassen. Ensam. Läste från ett av mina favoritställen, Jesaja 41:8-13. Dom verserna dök rätt in i mig första gången jag läste dom och ju mer jag läser dom, ju mer älskar jag dom. Så jag kände att jag var tvungen att dela dom. Och sen ledde jag bönen också. Första gången för så många personer. TACK Jesus för den styrka du gett mig. <3 Hade aldrig klarat det för 7 månader sedan. När jag satt och darrade för att jag var tvungen att gå utanför dörren. Man tänker inte på det, när man sitter och lever i 'nuet', men när jag tänker tillbaka på den personen jag var, innan Jesus mötte mig, så är det verkligen en enorm skillnad. 
 
Ni som känner mig kan inte blunda för det, även om ni vill. Men visst. Det är säkert så att jag bara råkade bli pang bom frisk från deprission, social fobi och stress och bara råkade få en obeskrivlig styrka som hjälpte mig att bara gå utanför dörren. Och det var bara en slump att mitt knä slutade göra ont precis när jag fick förbön. Visst. Och det var nog bara en slump att jag kände en ström av värme och kärlek genom min kropp och förstod att det var han INNAN jag bjöd in Jesus och INNAN jag trodde på att han fanns. Det var nog bara inbillning allt ihop.
DET ÄR JU DET NI SITTER OCH SÄGER. När ni säger "kul att du hittat nåt som funkar för dig." Snälla. Hör ni inte själva hur konstig den kommentaren låter. Det spelar ingen roll hur mycket du blundar. Spelar ingen roll hur många flyktvägar du hittar eller hur många gånger du byter samtalsämne. Jesus kommer alltid finnas, och han dog för din skull, för att DU skulle kunna bli förlåten, för att DU skulle kunna leva nära vår Fader. För att DU skulle kunna bli fri. Det kan man kalla kärlek. Din kung dog för just DIN skull. Och på korset bar han DINA synder. 
 
Det spelar ingen roll hur många mil du springer. Verkligheten hinner alltid ikapp dig. Och förr eller senare kommer du få beviset. Jag hoppas bara, för din egen skull, att du inte kommer på det försent. 
 
För det är en till grej som jag har kommit på efter att jag blivit kristen. Jag minns att jag hade den diskutionen med Linda. Att om en i familjen blir frälst så gör dom allt för att dom andra ska bli det. Och vi satt och hånade och tyckte det var skitlöjligt. Men det är självklart att man vill att dom ska omvända sig. Och ABSOLUT inte för vår egen skull. Det är för er egen skull! Bara tanken på att folk jag inte ens känner som inte känner Jesus och som inte accepterat honom som sin frälsare hamnar i helvetet får mig helt....... trasig. hah. Nejmen ja. Det är hemskt. Men sant. Och då är det klart att det gör ännu ondare att veta att ens familj och vänner som inte är kristna kommer dit. Och nu får ni bli hur upprörda ni vill över det.