Veckorna bara flyter ihop till en enda röra känner jag. Tänker att man ska göra det och det, höra av sig till den och den, så går det en hel vecka till utan att man märker det. Mycket plugg nu, vilket är kul! Vi har en timme i veckan fri läsning i en bok om lukasevangeliet som vi läser, till exempel. Hur otroligt bra bok som helst. Det tar ett tag att öppna boken, men när man väl gjort det har jag svårt att sluta läsa. 
 
Vi hade grupp"arbete" / diskution igår eftermiddag också. Lätt den roligaste diskutionen på länge. Jag, Johanna, Sara och Sofia. Vi snackade om GT, och om lagarna. Började prata om sabbaten och hur man egentligen "firade" den. Många bra tankar kom fram. Alla snackade om hur dom trodde att det var, och tillslut kom vi fram till att vi nog egentligen tänkte samma sak. Nästan. 
 
Ju längre tiden går ju mer säker på är jag att jag hamnat rätt. Klart jag tvekade i början. Lilla blyga Martina helt ensam på en skola där jag inte kände någon. Men jag trivs verkligen. Bara det att vår lärare fick ställa in bön och lovsången i måndags eftersom ingen ville leda den och några av oss gick ner till kapellet och höll den själva. Bara det betyder så enormt mycket. Jag tycker det är skönt också. Har ju aldrig umgåtts med kristna förut, så det är så skönt att folk tar tid för Gud. En del mer, andra mindre, men tiden med Gud finns alltid. Eller hur man ska uttrycka sig. Och dessutom känner jag att ju mer jag umgås med kristna, ju säkrare blir jag i min tro och jag känner att jag kan nämna Jesus bland folk jag inte skulle göra det annars utan att försöka smita nån omväg som jag kunde göra förut. För att undvika jobbiga frågor. Inte bara genom att umgås med andra troende, såklart. Det är säkert studierna också. Men gemenskapen gör väldigt mycket. Det här är första gången jag går på en skola där jag känner mig sedd.
 
Igår var det prick en månad sedan vi började. Tiden går för snabbt.